hejsan ..

sitter här med tårar i ögonen, tjötar med david över msn .
han förklarar hur det är att leva sitt liv som aspergare ..

hur kan man inte börja gråta när någon säger

" jag känner mig nästan alltid mer ensam när jag är med någon annan,
vill inte vara ensam, men samtidigt är det bekvämt "

"har ju varit världens ensamaste i ca 10 år

när jag flyttade från landet utanför ronneby i blekinge i december 2007 så blev jag ännu mer ensamare

å satta i lägenheten helöt själv ända tills oktober 2008 då jag las in på sjukhuset

så under 10 månader var jag iaf totalt ensam

ville aldrig se min familj mera eftersom jag varit med de i alla år"

det tar emot..

det jobbigaste är att det inte finns något jag kan göra åt något ! .
jag kan itne föreslå att träffas , han klarar inte av ögonkontakt.
jag kan inte föreslå att vi ska vara vänner, han trivs bättre ensam..

Jag vill kunna hela världen .. men vart börjar man ?



Puss & Kram